Ibland tappar jag bort mig själv

Det är becksvart ute, som det ju är i december. Utanför bussrutorna är det enda som syns stadens gula sken. Inne i bussen är det betydligt mer upplyst, ett genomträngande gråvitt ljus som ju ingen är snygg i. Bussen tuggar långsamt uppför Dunkehallavägen. Det går väldigt långsamt och många gånger tänker jag den skrämmande tanken att bussen inte kommer orka uppför backen. Vad händer då? Och det är just i detta ögonblick när flera av de andra bussresenärerna börjar bli otåliga över bussens långsamma takt som jag känner att jag har tappat bort mig själv.

Bussen lyckas till slut nå upp till Dalvik och de flesta av bussresenärerna kliver av och skyndar hemåt. Med försiktiga steg kliver jag av bussen, osäker på om det är rätt hållplats och jag känner mig malplacerad när jag ser den mörka omgivningen utanför bussen. Egentligen hade jag önskat att jag satt kvar på bussen för det var så skönt att bara sitta ner och lyssna på avslappnande musik i hörlurarna. Jag tänker att den olustiga känslan jag har nu kanske bara beror på att jag har haft en intensiv pluggdag och varit bland människor sedan klockan åtta imorse. Kanske var lugnet på bussen precis vad jag behövde för att få en chans att återhämta mig. Plötsligt inser jag att detta har hänt förut.

Jag minns en gång jag tappade bort mig själv på fotbollsplanen. Jag gjorde en skitdålig match och vi höll på att förlora. Det andra laget var mycket bättre än oss, de flesta var mycket äldre och bättre fotbollsspelare än mig i det andra laget. Jag kände mig omotiverad. Trots det lyckades jag göra mål. Inlägget kom från högerkanten, precis som vi tränat på de senaste veckorna och jag var där mitt framför målvakten och sköt in bollen i mål. Ändå kändes det inte som det var mitt lag som hade gjort målet. Jag var upprörd av någon anledning och jag kände mig inte som mig själv. Jag hörde heja-rop och såg mina lagkamrater komma emot mig för att kramas och slå high-fives i glädje som vi brukar göra men inget tycktes stämma för mig. Allt jag fokuserade på var den underlägsna känslan jag kände mot det andra laget och deras spelare. Jag tror att jag inte rörde en min, jag minns att min lagspelare och vän sa till mig på skarpen ”Det är faktiskt en lagsport!” och vände mina händer i protest mot hennes och gjorde en high-five med både händerna nedåt på mina. Då skämdes jag. Strax efter det blev jag utbytt av min tränare och när jag kom in i vårt avbytarbås svor jag högt och jag blev tillsagd på skarpen igen, denna gången av min tränare.

Nu står jag på busshållplatsen och känner mig tomhänt, precis som jag kände där på fotbollsplanen. Tom i bollen också för den delen: Vem är jag? Vilka människor bryr sig om mig och hur definierar de mig? Jag grips av panik. Ingenting står rätt till. Jag vet var jag är men ingenting annat känner jag mig tillfreds med. Känslan tar över mig. Jag märker att jag grubblar över vad mitt namn är, alla de små sakerna jag gör och har som gör mig till den jag är. Allt det där är borta. När jag stod på en annan busshållplats för inte så längesedan längtade jag så mycket efter att åka hem till den personen jag litar allra mest på och nu vågar jag inte ens gå dit. Tänk om han märker att jag inte är jag? Tänk om han känner det när han kramar och kysser mig? Kylan tvingar mig ändå att röra på mig. Jag är rädd och försöker på något sätt tvinga fram mitt jag, vill att allt ska vara som vanligt. När jag kommer innanför porten är han är glad att se mig men för mig känns det som att jag ser på en främling för en stund. Sedan tar han mig i sin famn och jag faller i gråt.

”Du duger som du är” säger han till mig mellan snyft och hulkningar. Efter ett tag känns allt bättre. Jag antar att hans närvaro hjälpte mig att hitta tillbaka till åtminstone någon del av mig. Det kanske låter surrealistiskt för dig. Att man skulle kunna tappa bort sig själv ibland. Tro mig, så känns det också. Men om du någonsin skulle finna dig i ett overkligt tillstånd där du inte känner igen dig själv, försök att söka dig tillbaka. Vare sig det är ett telefonsamtal till mamma, att äta din favoriträtt eller att öppna garderobsdörren och stirra en stund på kläderna som hänger där. Var stark och gör det. Det kommer kännas hopplöst till en början men kom ihåg att du duger precis som du är, och det behöver du egentligen ingen partner att tala om för dig.  

Bli först med att kommentera

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*