De som inte tänker innan de öppnar munnen – de är vi

Den höga musiken får rummet att vibrera. Runt omkring mig skrattar människor och vissa ser ut att ha fastnat i djupa diskussioner eller lyssnar till spännande historier. Många gungade med till musiken. Jag hör ytterdörren öppnas och min bästa vän möts av födelsedagssång. Jag vänder mig tillbaka till min egen lilla cirkel med festklädda människor och en ny tjej räcker fram handen till mig. ”Är det du som är vännen från Spanien?”. Ja precis, svarar jag. Det är möjligen 20: onde gången ikväll jag får den frågan. Jag är nog den enda vännen på festen som inte är härifrån. Den nya tjejen och jag pratar vidare och jag berättar att jag pluggar i Jönköping nu. ”Va, pluggar du i Jönköping? Herregud, jag hade en kompis som pluggade där som avskydde det där. Hon hoppade av och pluggar här nu!” Den trevliga feststämningen jag kände innan försvann på en millisekund.

Många tankar snurrar i mitt huvud. Vad hände precis? Är det rimligt att bli upprörd? Är jag en alldeles för stolt JU-student? Är hon helt d*m i huvudet? Är det här ett prank? Blir jag filmad av någon? Men den största tanken jag har som överröstar de andra är; vad svarar jag på det? Den nya tjejen ser frågande på mig. Jag upptäcker att den här stunden jag har ägnat mig åt att sortera mina tankar kanske är den längsta stunden en person någonsin varit tyst på. Det är knäppt. Jag måste säga någonting nu. Jag går in i fullt försvarsläge och säger att jag är jättenöjd med att bo och plugga i Jönköping. Det är det bästa valet jag har gjort. Min utbildning är nämligen en av de främsta i landet. Uppenbarligen tar jag i lite för hårt. Kanske ville jag få henne att inse att det hon sa var jättekonstigt och orimligt att säga till en främling? Ville jag ge henne dåligt samvete? I efterhand tror jag att jag blev ganska upprörd för, hennes kommentar var så märklig. Kunde hon inte ha hållit den enda referens hon har till Jönköping för sig själv?

Jag pratade inte mer med henne på hela kvällen. Varje gång vi fick ögontakt kändes det som en trist spänning fanns mellan oss. Och det var självklart delvis mitt fel. Jag funderade på om jag hade kunnat bemött henne på ett annorlunda sätt och släppa den tryckta stämningen jag kände runt henne nu. Den nya tjejen som inte tänkte före hon öppnade munnen. Jag kom fram till att det fanns tre rimliga sätt jag kunde bemött henne på. Det första, det jag valde, är attack/försvar. Jag försvarade mig från den dumma kommentaren och gick i attack-läge. Ingen snackar skit om Jönkan. Det andra, är att totalt skita i det som hände. Tänk, det var knasigt och gå vidare. Fråga något annat eller prata med någon annan. Det tredje, är att spela med och vara trevlig. ”Jaha, okej, hon hoppade av. Bra att hon trivs med plugget nu då.”

Nu, ett par veckor senare, tror jag att om jag hade valt att antingen skita i det hon sa eller bara svarat i trevlig ton kanske jag inte hade stört mig så mycket på hennes kommentar om JU. Och det är ju inte som att jag aldrig öppnat munnen före jag hunnit tänka igenom vad jag ska säga. Det har hänt massor av gånger att jag säger något knäppt eller orimligt, också måste man försöka rädda sitt lilla misstag efteråt. ”Oj, nej, jag menade att den tröjan är fin men kanske är den inte riktigt din färg.”

Ibland öppnar vi munnen för snabbt och vi trampar snett. Vi kanske trampar någon på tårna men oftast är det inte världens undergång. Oftast lämnar händelsen oss med en kul historia om något knäppt som sades. Jag kommer fortsätta berätta historien om tjejen på födelsedagsfesten som indirekt sa i mitt ansikte att ”JU suger” och jag kommer skratta och säga ”det var märkligt när hon sa det, men jag trivs jättebra i Jönköping.” 

Be the first to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*