Branschen som alltid verkar behöva förklara att de behövs

Foto: Lars Kroon/ Kulturhuset Spira

Coronapandemin har slagit hårt mot kulturbranschen. Teatrar står tomma, kulturarbetare blir tvungna att skola om sig och kulturens framtid i Sverige är oviss. EDIT har fått en intervju med Staffan Aspegren, teaterchef på Kulturhuset Spira, där han tittar tillbaka på 2020 med frustration och lärdomar.

Staffan Aspegren, teaterchef och regissör på Kulturhuset Spira, har arbetat som regissör och, i vissa perioder, som teaterchef i kulturbranschen i 43 år. Han tittar tillbaka på året som varit med både frustration och lärdomar. Staffan, likt många andra, anser att behandlingen av kulturbranschen och den situation som uppstått i och med coronapandemin har varit respektlös. Runt omkring sig ser han kulturarbetare börja skola om sig på grund av den ovisshet pandemin har fört med sig. Även den extra utsatthet som frilansare och några av landets stora kulturbärare, privatteatrarna i Stockholm, Malmö och Göteborg, får utstå.

–       Känns väldigt bittert att en hel bransch håller på att kapsejsa helt fullständigt.

Han förklarar att konstnärer lever på att de får göra det de gör, att de måste få slipa sina instrument och möta en publik för att överleva som konstnärer. På sociala medier flödar känslomässiga upplevelser där kulturarbetare inte får uppträda inför 50 personer under säkra förhållanden, samtidigt som köpcenter och gator i både Stockholm och Huskvarna kryllar av människor som ignorerar den sociala distanseringen. Kulturhuset Spira har möjlighet att erbjuda säkra omständigheter under pandemin, men även de fick i november stänga ner för andra gången i år.

–       Vi har alltid varit bra på att erbjuda säkra omständigheter eftersom vi generellt är rädda för förkylningar och vi håller avstånd.

Att peka ut vems fel det är att kulturbranschen blivit så utsatt går inte att göra enligt Staffan. Han anser att ämnet är alldeles för komplext och tror att det går att analysera bättre i efterhand, när vi är förbi pandemin. Världsläget och smittläget har präglat vad de har varit tvungna att göra, men innerst inne tror Staffan att alla har gjort, och gör, så gott de kan. Däremot anser han fortfarande att det har varit respektlöst.

–       Vi är jävligt duktiga vi som jobbar med konstnärliga yrken, vi är vana att anpassa oss. 

Det han saknar är en respekt där folk förstår att ”Art is work”, att kulturarbetare är yrkesmänniskor precis som alla andra. 

–       Vårt eviga dilemma är att vi hela tiden verkar behöva förklara att vi behövs, samtidigt som det finns en jättestor publik som saknar oss.

Staffan Aspegren har arbetat i kulturbranschen i 43 år. Foto: Lars Kroon/ Kulturhuset Spira

Under repetitionerna av produktionen Camera, som hade premiär 19 september, fick Staffan, som regisserade verket, tänka om. Det gällde att arbeta coronasäkert med avstånd mellan skådespelarna, vilket bjöd på nya utmaningar men även ett spännande arbetsrum där uttrycken förändrades. Hur uttrycker man en relation om man inte får ta i varandra? Han tittar tillbaka på processen som mycket kreativ, med ett utforskande arbete som ledde till nya upptäckter om hur vi gör teater. Något som var nytt under en coronasäkrad repetition var att alla fick ha hand om sin egen rekvisita. Skulle något delas fick det spritas emellan, men i vissa fall fick de ha dubbla uppsättningar. 

–       Vi jobbade som i ett säkert rum, en bubbla, där den stora skrämmande coronavärlden hände utanför.

Bild från musikalen Camera. Foto: Lars Kroon/Kulturhuset Spira
Bild från musikalen Camera. Foto: Lars Kroon/ Kulturhuset Spira

När de väl var framme vid premiären för 50 personer insåg de att det var en annorlunda situation. Scenkonsten som är beroende av mötet med publiken påverkas av vilken typ av publik som sitter i salongen och skapar en unik stämning varje föreställning. Ensemblen av Camera insåg att där en stor publik vanligtvis hade skrattat eller börjat applådera kom inget ljud, publiken satt tysta. Skådespelarna fick lära sig att tolka de små reaktionerna och omtolka dem till något större, vilket ledde till att det uppstod fantastiska möten med publiken. Människor tackade Staffan efter föreställningen och berättade att de känt sig delaktiga och blivit väldigt berörda.

–       Om man kan få publiken att känna att det sker för dem och nu, och att de är delaktiga – då har man kommit hem.

Det finns flera saker Staffan tar med sig från den unika produktionen mitt i en pandemi. Han förklarar hur han framförallt lärde sig mycket om hur han själv för dialogen med skådespelarna i rummet. Plötsligt var han längre ifrån skådespelarna rent fysiskt vilket ledde till att han tog ner sina egna uttryck. Samtalstonen i rummet blev betydligt lägre. Han tar även med sig lärdomar kring allt kommunikativt, hur vi kommunicerar med varandra. Under processen byggde mycket på förtroende mellan varandra och han tycker i efterhand att alla inblandade var väldigt modiga.

–       Det var väldigt häftigt, en period jag tror att jag aldrig kommer att glömma och ta med mig mycket ifrån.

Musikalen Camera med Åsa Fång i huvudrollen som Ingrid Bergman. Foto: Lars Kroon/ Kulturhuset Spira

Känslan inför det nya året pendlar, men i grund och botten beskriver Staffan sig själv som en väldigt hoppfull person som inte kan leva utan hopp. I sin roll som chef gäller det att ingjuta hopp i det mörka och då är han tacksam över sin ensemble på Spira, där de i nuläget repeterar vårens komedi. Han tror att vi alla kommer komma stärkta ur det här, men undrar samtidigt hur många offer det kommer krävas på vägen. På sociala medier ser han en stor längtan och ett stöd från publiken, som är i samma situation som kulturarbetarna, de har ingenstans att gå för att få ta del av kulturen. 

–       Jag tror det finns hopp eller jag vet att det finns hopp, klart det gör det. Det här är inte världens undergång. Det här är inte Armageddon. Det här är någonting som vi ska rida ut och vi gör det tillsammans.

Be the first to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*