KRÖNIKA: Framtidsångest och livsavgörande beslut

”Att inte ta varje situation på alldeles för stort allvar, som att allt jag gör här och nu kommer vara avgörande, och det är viktigt att jag har tagit mig till si eller upplever så och har stenkoll på vad jag ska bli nu… 25 är ingenting. När man är 25 så känns det som att alla runt omkring en vet vafan dom håller på med, men det vet dom inte, ingen vet ju”.

(Trettio plus trevar, avsnitt 138).

Det här citatet spelades upp i mina hörlurar när jag, precis som varje dag, lyssnade på ett nytt poddavsnitt från min prenumerationslista. Det fick mig att stanna upp och reflektera. Jag är precis i detta nu mitt uppe i en period då det känns som att stora och avgörande beslut ska fattas, och det måste bli rätt. Men är de verkligen så stora och avgörande som mina känslor vill påstå? 

Att söka praktikplats känns skrämmande. Likaså tanken på det faktum att platsen man väljer kanske borde leda till ett jobb efter examen. Hur ska jag som människa med extrem beslutsångest kunna välja vart jag helst vill göra praktik? Jag kan liksom inte ens välja vad jag vill käka till middag eller vilken plats på ett café som kommer göra upplevelsen ultimat. Ska jag sitta där vid fönstret för trevlighetens skull eller kanske där inne i det mysiga hörnet? Känslostorm. Okej, kanske inte riktigt, men oförmågan att ta små beslut gör de stora besluten omöjliga. Stora beslut som att välja praktikplats, fundera på framtida arbetsplats och vad som ska hända efter examen. 

I podcasten Trettio plus trevar, pratar Sofi Fahrman, Klara Doktorow och Tove Norström om de förväntningar som de hade på livet när de var 25. Om hur mycket som inte blev som de hade tänkt sig, och hur livet aldrig går en spikrak väg. De pratar om hur de i 25-årsåldern tänkte att livet når någon slags slutdestination när allt har ”ordnat sig”, men att de längs med vägen har insett att så är inte fallet. Livet bara pågår. Som nybliven 25-åring och snart nyexaminerad kan jag verkligen relatera till förväntningen på att livet ska bli perfekt i framtiden. Och att alla val och beslut måste bli rätt för att man ska komma dit. Det skapar en stress kring att man måste reda ut hela sitt liv och veta exakt vad man vill göra, fast man kanske fortfarande inte har en aning. Jämfört med hur de i podden ser tillbaka på sitt 25-åriga jag, kan jag se tillbaka på mig själv när jag var 15 och trodde att 25 skulle innebära karriär, hus och familj, typ. 

Resonemanget i poddavsnittet får mig ändå att känna ett lugn. Det är okej, jag behöver inte stressa efter en perfekt slutdestination och alla beslut är inte slutgiltiga. Jag ska börja embracea det faktum att alla situationer inte behöver tas på för stort allvar och att exempelvis valet av praktikplats inte kommer att avgöra hela min framtid. Det är inte nu allt avgörs. Jag är bara en av alla 25-åringar som inte vet vad jag håller på med eller vart jag är på väg, och det är helt okej.

Be the first to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*