KRÖNIKA UTRIKES: “Who do you call when the police murders?”

“Who do you call when the police murders?”

Så står det på väggen, med stora bokstäver skrivna slarvigt med sprayfärg. En mening, som ändå kan säga så mycket.

Situationen i Hong Kong var redan turbulent just när vi anlände i Hong Kong i slutet på augusti. Men inte visste vi då vad som väntade oss några månader framöver. Inte visste vi då att vi skulle se människor dö på gatorna i kampen för frihet. Inte visste väl vi då, ett gäng festglada utbytesstudenter, att vi skulle hamna mitt i en krigszon.

Vi flyttade till Hong Kong för upplevelsen och utmaningen i att vara så långt borta. Något helt annat. Något annat var helt klart något vi fick. Vi landade i ett land (akademisk provins för att vara korrekt) där uppgivenheten låg som ett täcke över. Vi möttes av människor i sorg, frustration och med förlorad framtidstro. Vi har kommit så nära människor här vars sorg vi nu också bär i våra hjärtan. Jag minns min vän säga ”Elin, det är ingen ide att bli kär, inte i Hong Kong. Jag vill inte få barn här, jag vill inte utsätta dem för att födas utan att vara fria”. Jag minns att jag kände sorgen i det hon sa, fylldes av en tomhet. Kärlek och framtidstro var något som det inte fanns utrymme för i ett land i kris.

Våra vänner här har hjälpt oss att försöka förstå hur livet här är, hur det är att leva som ung i ett land som Hong Kong. Hur det är att leva med det ständiga hotet från stormakten alltid lurandes i bakgrunden. Hur det är att växa upp i ett land där du ständigt räds att få dina rättigheter fråntagna. Att varje dag kämpa för det som vi i väst tar för givet.

Jag minns hur chockade vi var när den första studenten dog. Polisen sköt och livet tog slut. Hur det på något vis var startskottet till ett ursinne, sorgen hos de som blev kvar växte till en urkraft. I månader hade studenterna satt upp posters, informerat och förespråkat fortsatta fredliga protester. Gator fyllda med paraplyer blev en symbol för detta. Men polisen valde att möta med våld. Möta studenternas vilja om samtal med död.

Där någonstans dog också hoppet om en fredlig uppgörelse. Där någonstans dog även den lilla framtidstro som fortfarande fanns kvar.

Konflikten i Hong Kong är invecklad, svårtydd och har många infallsvinklar. Frihet och rättvisa står dock högst på önskelistan. Att få leva i den demokrati de en gång lovades, fri från korruption och mutor. Just nu är det inte verklighet.

Jag minns när en tjej på vår våning på campus försvann för någon vecka sedan. Hon hade varit ute och demonstrerat men spårlöst försvunnit. De andra sa, hon kommer inte tillbaka levande. För det är den sanning som tyvärr är vardag här. Mörkertalet är enormt och antalet ”självmord” är rekordhögt. Människor som inte tog sitt eget liv, utan vars liv togs ifrån dem. Iscensatt för att inte lämna några spår.

Överfall, misshandel, våldtäkter och död.

Vem ringer en när polisen mördar?

Vem hjälper de som inte längre har en röst? 

Och det sorliga i det hela är inte vår traumatiska utlandstermin, fylld av våld och oro. Det sorgliga i det hela är att vi kan åka hem, att jag kan säga till mina vänner här ”Ha det så bra, nu packar jag mina väskor och åker”. Jag har privilegiet att födas i frihet. Där jag inte måste kämpa varje stund av min vakna tid för min rätt till ett demokratiskt samhälle. Det sorgliga i det hela är att det här är våra vänners vardag, och att de inte bara kan åka hem.

Skriven av Elin Svensson

1 Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*