Live in Colors lanseringsevent 2/3-19
Finns det fortfarande något intresse längre i musikbranschen att göra musik rakt från hjärtat? Visst, man prata om vissa artister som kommer med ”nya sound” där man mumlar i mikrofoner och så vidare, men bland alla ansiktstatueringar och låtar om guccikläder och snabba bilar som kommit där borta ifrån andra sidan atlanten så har jag bara känt att riktig musik håller på att dö ut. Musik som förmedlar kärlek och som får en att känna någonting långt in i magen! Och vem dyker upp då om inte Live in Color?
Jag är 25 år gammal i år och har varit med om en del ”musikgenerationer”. Eminems rapkarriär, american pie´s collegerock era och de senaste med EDM musikens dominans. Men sen finns det en tidlös charm i en viss typ av musik. Den musiken som berättar en historia med ett par jordnära människor som älskar att spela musik med varandra. Jag tänker på The Script, Goo Goo dolls eller Oasis, även fast bröderna Gallagher kanske vill slita av håret på varann. Men musiken de gör berättar en ärlig och fin historia. Så när Live in Color börjar spela förflyttas jag tillbaka till när jag var i mina tonårsdagar och lyssnade på Chris Daughtry, när han fortfarande var relevant. Inte det att musiken är överdrivet lik, utan för att exakt samma feelgood känslan rinner genom kroppen. Så för mig är Live in Color något av en nostalgitripp med en ny tappning. Och jag älskar det.
De fem grabbarna som spelar i Live in Color har spelat ihop länge under olika namn, men det struntar jag faktiskt lite i. Full respekt för dem och vad de gjort innan, för det är det som faktiskt gjort dem till Live in Color. Live in Color, ett namn som bara rullar av tungan, går ut på scen på sin releasefest, säger några väl valda ord och tackar sina sponsorer och producenter. Sen är det bara åka av. Över en timmes musik som får en att le och känna vilken glädje grabbarna förmedlar på scen. Jesper, sångaren i bandet, håller igång publiken hela tiden trots den lilla scen de har till sitt förfogande. Det genomsyras så tydligt från alla på scen hur mycket man älskar det man gör. Det här är riktig musik.
Gänget som består av bröder, kusiner och kompisar kör sina nya låtar från albumet One World rakt upp och ner, och ärligt talat hade jag inte velat ha det på något annat sätt. Det som jag tycker är något av det mest intressanta med deras låtar är att det finns något som alla kan relatera till i deras musik. Oavsett om det är kärleksproblem eller vad det än kan vara, så är det sån jäkla feelgood känsla i deras låtar. Ja, jag vet att jag upprepar mig om det och det struntar jag i.
Jag pratade med några av de andra i publiken om vad de tyckte, äldre och yngre generationer. ”Det är nya American authors” sa någon. ”Det är nya The script” sa en annan. Jag gillar jämförelserna lika mycket som nästa person, men någonstans i mig vill jag egentligen inte jämför Live in Color med någon. Nya The Script i all ära.
Men det här är de första Live in Color.
