Jag börjar att få nog. Jag har försökt att vara en sån där cool, avslappnad person som sköter mitt. En sån där skön person som folk vill hänga med, en som inte är till besvär eller startar konversationer som gör folk obekväma. Det har gått ett par år sedan jag började förändra mitt liv i ett försök att leva utefter de ramar som jag ansåg rimliga utifrån ett humanistiskt och miljömedvetet tänk, jag är självklart inte perfekt men jag gör så gott jag kan. Och jag vill så gärna vara en sån där som äter vegetariskt men skiter om andra äter kött, en sån där som försöker leva klimatsmart men låter folk leva sina liv som de själva vill, en sån där som inte startar obekväma samtalsämnen om alla orättvisor som sker i världen varje dag.
Det talas mycket om pekpinnar hit och dit från aktivister eller andra engagerade människor som uppmuntrar folk att börja leva sina liv på ett mer medvetet sätt, men jag vill tala om pekpinnarna åt det andra hållet. Pekpinnarna från de människorna som inte är engagerade inom någonting, från de människorna som är väldigt snabba på att sätta dit de människorna som inte kan besvara varenda fråga, som inte är hundraprocentigt informerade, som gör minsta lilla handling som går emot vad hen förespråkar. Och jag talar inte bara om de medelålders män som enligt FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, tydligen sitter framför datorn på fredagskvällarna och skriver hatkommentarer på flashback och sprider falska rykten om Greta Thunberg. Jag talar även om pekpinnarna från folk i ens direkta närhet.
Om att göra minsta lilla grej som går emot det man förespråkar verkar vara tillräckligt för att man ska anses som inte trovärdig, som en hycklare, oroar det mig. Om det inte finns rum för att pröva sig fram, göra felsteg eller misstag, och om detta är något som skrämmer folk från att våga förändra sina livsvanor, engagera sig eller väcka uppmärksamhet kring olika ämnen, är det något som gör mig djupt provocerad.
Min personliga åsikt är att det verkar totalt onödigt att sträva efter att bli felfri eller fullärd för att inte kunna bli kritiserad, men trots det så börjar jag ibland tvivla på mig själv, jag blir rädd för att bli påkommen. Jag är rädd för att folk ska ifrågasätta om jag är rätt person att uppmuntra aktivism när jag själv inte har så många års erfarenhet inom det, jag är rädd att folk ska tycka att jag inte har tillräckligt med kunskap. Jag tänker ibland att jag kanske borde vänta tills jag är äldre och har mer att uttala mig om. Men det verkar ta ganska lång tid. Och vet ni vad vi inte har? Tid.
Det är nu som Australien brinner. Det är nu som vi fortfarande har tid att stoppa klimatförändringarna. Det är nu som kvinnor, barn, djur, färgade människor och hbtq-människor lever under förtryck, svälter, lever i misär, dör plågsamma dödar, inte får gå i skolan, rekryteras som barnsoldater. Och när jag kliver ut ur mitt eget huvud, tar ett par steg tillbaka och ser till den stora bilden så verkar det helt galet att jag går omkring och är rädd för vad folk ska tycka om mig för att jag vill göra något åt allt detta, och det är här jag börjar att få nog. Jag vill inte vara cool, avslappnad och sköta mitt längre när världen ser ut såhär. Hur kan jag låta mig själv vara så påverkad av att vara andra människor till lags, hur kan jag vara så självupptagen?
Så nästa gång någon försöker sätta dit dig, kanske förminska dig eller göra narr av dig för vad du tror på, då höjer du ett varningens finger i deras ansikte och berättar för dem att deras förväntningar på dig inte är ditt ansvar att uppfylla. Och när självtvivlet kommer smygandes hoppas jag att du är snabb att påminna dig om att aldrig tveka på dig själv när du vet att det du gör är rätt.
