Melancholia på Spira

Foto: Lars Kroon

Melancholia är en ny föreställning på teaterhuset Spira i Jönköping som är baserad på Lars Von Triers film med samma namn från 2011. Jag har inte sett filmen eller hört handlingen, bara sett Kirsten Dunsts allvarsamma uppsyn iklädd bröllopsklänning på omslaget, och skrollat vidare till någon dokumentär eller Disneyfilm. Av någon anledning har den inte hamnat på min lista av filmer jag velat se.

Melancholia är en föreställning om Justine och hennes syster Klara. Justine är en nygift kvinna som senare kommer att lida av psykisk ohälsa. Inte nog med att försöka ta sig igenom sin depression verkar en planet krascha med jorden, planeten heter Melancholia.

Nu introducerades jag för Melancholias handling på ett lite märkligare sätt än en film eller en traditionell teaterform. I denna föreställning fick åskådarna interagera med skådespelarna. Vid tjusigt uppdukade bord föreställande Justines bröllopsmiddag, åt gästerna tillsammans med skådespelarna som rörde sig runt om i lokalen. Detta skulle enligt dem bli den ”bästa och värsta bröllopsfesten någonsin”. Innan föreställningens början frågade jag en i personalen om det gick bra att fotografera, det visade sig senare att han också var en av skådespelarna, inte alls en anställd på Spira som jag trodde.

Jag har inte varit på många bröllop så jag har inte mycket att jämföra med, men det här var ett smärre kaos med vin som spilldes på gästerna när en av skådespelarna susade förbi och stämningen var aningen stressad. Även om det var små komiska inslag kände jag mig ändå lite illa till mods över att bevittna detta spektakel till bröllop, men det var givetvis det som var meningen också.

I den andra akten fick vi röra oss vidare och följa med på brudvalsen där gästerna blev uppbjudna och en del av sällskapen ställde sig och dansade på eget bevåg. Själv förflyttade jag mig längre och längre bak mot väggen för att undvika dansen och att snubbla på mina egna fötter. Den ändå relativt trevliga stämningen avbröts av att jordens potentiella undergång var nära, planeten Melancholia. Vi fick gå på ett led genom Spiras lokaler, upp för trappor och in i rum för att se olika scener utspela sig medan de fortfarande pratade med gästerna och genomgå sina personliga kriser inför jordens undergång.

Den 180 minuter långa föreställningens avslutande tredje akt ägde rum i salongen där vi snällt fick sitta på våra platser medan dramat utspelade sig på scenen. Det var en avskalad scen, med minimal rekvisita, och skådespelarna och orkesterns dystra toner i fokus. Det var melankoliskt, helt klart, och tidvis bara mycket märkligt. Men det är väl det som är charmen med konst antar jag.

Jag är imponerad av skådespelet, upplevelsen och hur mycket tanke det låg bakom föreställningen, men jag hade föredragit att gå därifrån med en skön känsla i kroppen. Jag lämnade Spira och försökte tänka på vad jag hade upplevt, kanske skulle jag komma på något smart och intellektuellt att beskriva föreställningen med. Kanske skulle jag göra ett psykologiskt djupdyk och komma därifrån som en etablerad kulturkritiker. Så blev det inte. Det fanns många delar jag tyckte om, men överlag är mitt teaterintresse inte så stort att jag kunde sätta mig in i allt som hände. Är föreställningen något för alla? Nej, det skulle jag inte påstå. Däremot betvivlar jag inte att folk uppskattar denna typ av underhållning, men jag håller mig nog helst till mina dokumentärer och bakprogram.

Bli först med att kommentera

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*