Jag kan knappt ana soldaten. Jag ser konturer av en stel uniform, ett litet vaktbås och ett stort vapen. Han riktar vapnet rakt mot vår bil, utan att agera, endast för att markera sin närvaro. ”Ska vi köra förbi igen?”, frågar Tarek som kör bilen. Vi kör förbi soldaten två gånger.
”De flesta i min familj har varit i situationer där de blivit beskjutna av israeliska soldater” berättar Tarek samtidigt som bilen klättrar upp och rusar ner för de branta kullarna i Bethlehem. Det är mörkt ute och blixtarna lyser upp himlen med jämna mellanrum.
”Hur kan du säga det så enkelt? Det är ju helt sjukt?” frågar vår klasskompis som sitter i framsätet, förundrad över påståendet.
Han rycker på axlarna och svarar:
”Det är vårt liv”.
Jag har nu bott i Bethlehem i snart en månad och blir konstant förundrad över hur en av världens mest omtalade konflikter kan prägla ett samhälle på ett så subtilt sätt. Människorna här är de vänligaste, mest välkomnande människor jag mött. Vi, som i princip är turister under en längre period, är säkra. Vi strosar runt på gatorna, rör oss relativt fritt mellan olika områden och zoner och njuter av fina gator, utsikter och miljöer. Det är allt för lätt att glömma bort att vi befinner oss i ett så konfliktpräglat område.
Det märks vid speciella tillfällen. Som när vi tar bussen till Jerusalem och soldater går på vid checkpointen, marscherar mellan sätena med klumpiga automatvapen för att granska allas pass och tillstånd. Vi, som turister, kan sitta kvar i bussen för att ha våra pass granskade. Unga palestinier måste gå av och bli granskade utanför.
Vi anländer mitt i högsäsongen för olivskörd. Olivträden har en enorm betydelse för palestinierna, utifrån ekonomiska, kulturella och ekologiska aspekter. Varje år under den här perioden samlar människorna sina familjer för att skörda oliver tillsammans. Många anordnar event tillsammans med skolklasser för att hjälpas åt med skörden.
Även här märks det hur ockupationen av Västbanken blir enormt problematisk för palestinska bönder. Områden där bönderna har och länge har haft olivträd blir allt mer ockuperade av israeliska bosättningar, vilket gör det oerhört mycket svårare för bönderna att skörda sina träd. Deras mark tas ifrån dem. Under andra veckan vi var här sågades 25 olivträd ner av israeliska bosättare i en by öster om Bethlehem, och attacker likt denna förekommer allt för ofta på Västbanken.
Vad som slår mig mest är bristen på frihet. Här kommer vi, från ett av världens friaste länder, vana att kunna röra oss vart vi vill och hur vi vill. Människorna här är konstant kontrollerade. Många har inte tillåtelse att besöka Jerusalem eller åka vissa bussar, än mindre resa till andra länder från flygplatsen i Tel Aviv. Det är slående hur frihetsberövande kan ske i så små steg, för att så småningom ge en så enorm påverkan.
För det är det ju. Hur man än vänder och vrider på den oerhört komplicerade situationen, sker ett frihetsberövande. Mänskliga rättigheter begränsas. Murar höjs, bostäder rivs. Områden separeras i olika zoner och vägar stängs av. Palestinier tvingas bära olika identitetskort, indelade utefter begränsade rättigheter. Frihet finns inte längre.
En dag satt vi på kontoret med vår chef och hörde flygplan cirkulera över byggnaden.
”Konstigt, såhär brukar det inte vara”, uttryckte vår chef och rynkade ögonbrynen.
”Kanske är det en attack på gång”, fortsatte han, ryckte på axlarna och återgick till sitt arbete.
Jag och Erik tittade på varandra, och sen ut och upp mot himlen och flygplanen. Jag blev återigen förundrad över nonchalansen i påståendet. Men tänkte sedan på vad Tarek sagt. Det är en del av deras liv.
