Klockan är åtta på kvällen och jag har precis skrivit en omtenta. Min andra stora salstenta inom loppet av fem dagar. Mitt huvud är tungt, mina ögon är trötta och jag kommer inte ihåg senast jag sov längre än fem timmar. Jag är matt. Utpumpad.
En nära klasskompis bor bara några minuter ifrån skolan och jag har gått hem till henne för att hämta andan. Hon ger mig ett glas vin och fortsätter plocka undan i sin lägenhet. Det är onsdag, vilket innebär utekväll i Jönköping. Alla går visserligen inte ut på onsdagar, men onsdagar är fortfarande dagen då majoriteten av Jönköpings studenter väljer att gå ut, dricka alkohol och festa. Den här onsdagen borde jag stannat hemma. Sovit ikapp. Andats.
Det är fullt vid baren. Jag står med en killkompis och någon mer, kommer inte ihåg vem. Som ett litet, grått moln har en kramp i bröstkorgen envist tryckt mot hjärtat under kvällen. Äsch, har jag tänkt. Så blir det ju ibland. Men nu är det helt plötsligt väldigt varmt och väldigt trångt och jag blir hastigt väldigt nykter.
”Jag struntar nog i shotten, ta en öl bara” säger jag till min killkompis som desperat försöker fånga bartenderns uppmärksamhet. Det blir allt svårare att andas. Jag ser mig omkring, försöker fokusera på en fast punkt för att lugna mina andetag samtidigt som de blir allt kortare, allt hetsigare. Människor är överallt runt omkring mig, trycker från alla håll och tornar upp sig likt stora, höga väggar. Jag måste ta mig ut.
I kanterna av mitt synfält börjar det svartna och rummet börjar långsamt snurra. Ansiktena på människorna jag försöker tränga mig förbi smälter ihop till suddiga klumpar och det känns som att någon håller för mina öron. Alla mina sinnen är isolerade och allt jag hör är ett dovt brus. Precis innan mitt synfält svartnar helt når jag dörren till balkongen. Jag vacklar ut, sätter mig på huk i duggregnet och försöker ta djupa andetag.
Alldeles för många av mina vänner känner prestationsångest och stress dagligen. Ett flertal av dem har pressat sig själva till bristningsgränsen. Det hör till att bryta ihop i skolan över småsaker, att börja blöda näsblod i stressiga perioder eller att ha sömnsvårigheter. Det är inte konstigt att även de minsta sakerna känns oöverkomliga, eller att det blir allt svårare att fokusera. Att få panikångest. Det hör till.
En av mina föreläsare sa en gång, ”att vara student är ett enda långt dåligt samvete att inte göra tillräckligt mycket”. Det är alldeles för lätt att vilja göra allt. Vara överallt. Prestera på topp hela tiden, konstant, både i skolan och socialt. Varje fest, varje föreläsning, varje tenta, varje träning. Jobba, tjäna pengar, studera och socialisera. Allt ska vi göra, allt ska vi fixa. Tills det helt plötsligt inte går längre. Tills det helt plötsligt, till slut, blir svårt att andas.
Balansen är hårfin. Men någonstans måste vår prestation sluta definiera oss. Någonstans måste vårt välmående vara mer värt än en utekväll, en kuggad tenta eller en missad träning. Någonstans, någon gång, måste vi släppa pressen.
