Alla som bor i Sverige vet att småprat inte är särskilt populärt bland svenskar. Det är bara när man verkligen, verkligen måste som man tvingar fram ett leende och öppnar munnen för att framföra så få ord som man kan för att överleva situationen. Och jag var exakt likadan, fram tills den dagen då jag flyttade utomlands.
Helt plötsligt kom det fram främlingar som ville prata. Första gången som det förvånade mig, och fick mig att känna mig lite inkräktad, var när jag var ute och gick med en hund i en park i London. En man som också hade en hund stannade till och började prata med mig och jag kommer inte ihåg vad han sa, för jag var för upptagen med att tänka: ’vill han något eller varför pratar han med mig?’. Det enda som vi hade gemensamt var ju att vi båda hade en varsin hund och var ute och rastade dem i samma park. Men när vi hade pratat lite gick han vidare som om ingenting. Och själv stod jag kvar och försökte processa vad som just hänt. Men något hände i mig efter den gången, och vipps, var en del av mitt obekväma svenska jag borta.
Vi svenskar tänker kanske inte på att småprat inte är en stor grej här, men när man kommer tillbaka hem efter ett år utomlands märks det väldigt tydligt. Ett bra exempel är när man ska betala för något i en butik. Innan jag flyttade utomlands hade jag tagit allt jag behövde, gått fram till kassan och kanske (men bara kanske) sagt ’hej’ och ’tack’ till personen bakom kassan. Men nu när jag ska handla söker jag aktivt efter något att prata om. Ibland uppskattas detta beteende, men när man möter någon som inte uppskattar det kan det bli otroligt stelt och obekvämt för alla inblandade. Man kan ju undra var detta obekväma beetende kommer ifrån? Varför vi bara accepterar att småprat inte är något för oss?
För att vara helt ärlig så upplever jag sällan själv att det blir stel stämning när jag brer på med mitt småprat, men det är tydligt att personen jag tvingar på mitt prat känner så. Men, som tur är finns det butiker där de anställda är ombedda att vara sådär extra sociala, vilket får mig och alla andra som lider av behovet att småprata att känna oss lite mer accepterade. Ibland kanske jag inte ens behöver något nytt, utan går dit enbart för att få prata av mig lite. Tyvärr slutar det oftast med att jag faktiskt kommer ut med något som jag verkligen inte behövde. Men, men, ibland får man offra lite för att få något tillbaka.
Dock är det här med att småprata inte alltid lika roligt. Jag har inte blivit så osvensk att jag helt och hållet har blivit supersocial. Ett tecken på det är när jag sätts i en situation där jag tvingas prata. Då försvinner den sociala sidan och jag blir mer svensk än jag någonsin varit. Helt plötsligt är mitt huvud tomt och jag har verkligen ingenting roligt att säga. Ni känner säkert igen er. När jag var i USA under min utbytestermin i fyra månader blev detta skrämmande tydligt. Alla som har träffat en amerikan vet att de flesta av dem är utöver-det-vanliga sociala. I de stunderna kommer min svenska sida fram och allt jag vill göra är att krypa ner i ett hål och gömma mig från allmänheten. Och trots att jag ibland, och när jag själv känner för det, försöker tvinga alla i min omgivning att småprata kanske det är bäst att överlämna det till proffsen på andra sidan havet och låta svenskarna vara ifred, precis som de vill.
